Therese

Igår mådde vi båda 2 väldigt bra faktikst. Tio veckor behöver faktikst inte alls vara så lång tid. Men samma sekund som jag såg tåget åka iväg var det inte roligt längre. Det var inte kul på en enda punkt, utan istället fylldes hela kroppen med panik artade känslor. Vad ska JAG egentligen göra i hela tio veckor...


Tåget borta... Nicklas borta...

Men nu har jag helt lugnat ner mig igen. Jag menar det är ju löjligt att ha någon form av panikkänslor redan! Jag kan ju iaf stå ut i två veckor och kolla hur det går. Med ett utmärkt sinne som jag begåvats med är det självklart att jag fixar det här, SÅ DET SÅ. (Någon som insåg att detta skrevs för att muntra upp mig :-P)